BARISTA goes with the ANGELS

Det är med en fruktansvärd sorg och enorm saknad jag skriver att min älskade lilla mamma efter lång kamp äntligen fått ro.
jag finner inga ord för att beskriva saknaden, sorgen och för min lilla mammas skull lättnaden att hon har gått bort.
Jag står på inget sätt ensam i min sorg. Jag har en familj som tar hand om varandra i denna stund.
Vänner som bryr sig om mig och lyssnar när jag vill prata.
Jag har ännu inte fallit helt ner på botten i min sorg.
Jag älskade min mamma över allt annat på jorden. Allt jag gjorde var för att göra mamma stolt.
Jag vet nu att jag lyckades.

Min älskade mamma är nu på en fin plats som är full av hennes älskade änglar.


baristasnack@hotmail.com

BARISTA

Jag har fått frågan väldigt många gånger sedan boken kom.
Och jag vill passa på att tacka er och berätta lite hur det står till.
Jag frågade mamma idag om det var ok att skriva om henne och hennes status.

Många, väldigt många har alltså frågat hur det är med henne.
Läget är just nu mycket allvarligt men dock inte kritiskt, hon är mycket svag och förnärvarande inte hemma utan är inlagd.
Det är ett mycket tungt lass för mig och de mina att bära.
Mamma har alltid utan tvekan ställt upp för mig, oss till 100%
Jag har fullt upp med att hålla ihop bitarna de timmar jag är hos mamma, vill inte att hon ska oroa sig för att vi är mycket ledsna.

Känslan att säga godnatt till min lilla mamma, pussa henne på kinden, rätta till hennes hår och säga:
- hej då mamma! hej då. jag ringer i morgon.
och vänta på att hon samlar sig till ett svar är för mig en katastrof varje jävla gång.
Jag ler i väntan på att hon ska titta på mig och säga godnatt.
varje kväll vill jag att mamma ska le, men mamma ler inte längre.
Jag har alltid sagt att så länge jag kan reta min mamma så hon blir arg är det ingen fara, mamma blir inte arg längre.

Jag har inte gråtit på många många år, mycket på grund av att jag inte haft något att gråta över.
d
Det närmsta jag har kommit är när jag tittar på idrottare som får sin nationalsång spelad för sig efter att det vunnit guld eller när jag tittat på det dumma jävla programmet extreme home makeover, då det alltid finns ett stackars handikappat barn utan ben och bara en arm, som dessutom är blint och lider av extrem cystisk fibros (som jag inte ens vet vad det är) som kan döda dem om de utsätts för regn eller dagsljus.

Nu känns det som om jag har något att gråta över, och så känns det varje jävla gång jag lämnar det rummet mamma ligger i. Eller när jag kommer hem till en tyst lägenhet, då är det jävlar i mig nära till gråt.
Jag vill tacka alla som frågar mig hur det är med min mamma, jag uppskattar det så in i helvete, och jag vidarebefodrar alltid hälsningar till henne. Jag kanske inte ser ut att vilja utveckla mina svar på jobbet, och det kommer jag inte att göra, men lita på att jag tar till mig er vänlighet.

vår plats är för mig en "fristad" i det jag går igenom. Jag kan stå där och tänka på annat i ett par timmar, skoja, snacka skit, och bara dryga mig. Det är för mig den bästa formen av terapi.
Det gör att jag kan ladda upp mina batterier för att kunna åka till mamma och le, och hoppas att mamma ska göra det samma.

TACK



baristasnack@hotmail.com

BARISTA goes BACK TO THE ROOTS

Jag kände en kille när jag var liten som hade en "osynlig" kompis, min kompis kallade honom Tengbom.
I morgon börjar bokrean, rikstäckande och riktigt trevligt.
Själv finns jag i Skärholmen fr KL: 12.00
Givetvis i en annan bokhandel, precis, den heter faktiskt så.
Där ska er BARISTA signera "sin jävla felstavade blogg som han printat och kallar bok" "I HUVUDET PÅ EN BARISTA"

Strax, om och när ni väljer att kommentera, så får ni ett meddelande om att jag måste godkänna det som skrivs, givetvis kommer jag godkänna alla, kommentarer.
Detta bara för att jag ska kunna läsa alla kommentarer innan de läggs ut på bloggen.
SLUTA ALDRIG ATT MAILA MIG
SLUTA ALDRIG ATT DISSA MIG
SLUTA ALDRIG ATT BESTÄLLA DEN HELT ONÖDIGA SISTA DRINKEN PÅ KROGEN
baristasnack@hotmail.com





baristasnack@hotmail.com

BARISTA goes RETRO

Jag var helt på det klara med att det var någonting jag skulle komma ihåg att skriva.
Nu är det som bortblåst, ska försöka komma på det under tiden.

Jag känner många som har skilt sig, jag känner till mängder av skilsmässobarn.
Kan man inte leva ihop så är separation det enda rätta.
Jag fann mig själv i den sittsen som barn, och inte helt olikt alla andra barn till skilda föräldrar så skulle vårdnaden delas, kanske inte helt accepterat av mig själv.
Jag ville tveklöst vara, bo och leva med min mamma.

Den andre parten då, vad var han för pajsare?
Jo han var en stolle för sig, inte helt ogärna så bjöd han ofta på att visa upp hela sin skojiga humor.
Många minns det gamla (jag vet att de fortfarande används) T-banevagnarna.
Det sitter ju en stolpe från golv till tak på tre platser i varje vagn. ALLA barn älskade att hålla i sig i den stolpen och springa runt runt. ALLA föräldrar älskade att säga SLUTA med det där, roligast var det som dessutom la till att "slutar du inte nu så kommer du att snurra loss stången".

Av någon anledning så tyckte min andre förälder att det skulle ätas på Mc Donald´s de gånger jag var hos honom, nu var ju situationen sådan att jag inte uppskattade denna enligt honom trevliga gest, det var ju för fan för att han visste att jag inte under några omständigheter skulle äta det han eventuellt kunde laga hemma.
Vi var på väg till Mc Donald´s på Sveavägen, eftersom han då bodde i Hökarängen så kunde vi ta tuben till Rådmansgatan.
Vid Gamla Stan så började jag springa runt stången, och han satt tyst och tittade på mig med ett flin, Ok tänkte jag och fortsatte snurra för glatta livet.
T-banan rullar in på Centralen och jag snurrade vidare, vi skulle ju åka två stationer till.
Tåget stannar på centralen och dörrarna öppnas, i ett snabbt ögonblick ser jag att han är borta.

jag minns idag att trots min låga ålder tänkte "helvete han har gått av", jag släppte stången och sprang av precis innan dörrarna stängdes. Där stog jag, på perrongen på T-centarlen och inte fan såg jag honom. dörrarna stängs och tåget börjar rulla, då ser jag genom förstret på vagnen att han böjer sig upp och tittar på mig innifrån vagnen, han hade alltså bara "gömt" sig för att skoja till det lite.
Snacka om BACKFIRE. I det läget var paniken överhängande, vad fan skulle jag göra, inte så att föräldrar lägger inte det i sin uppfostran att "om jag någon gång är världens största jävla idiot och får dig att springa av T-banan, så ska du gå fram till en vuxen och berätta vad du heter och vart du bor så hjälper dom dig"

Måste bero på chocken att jag inte minns hur det hela löste sig, vad han skyllde på, om vi lik förbannat åkte till Mc D, eller om jag skvallrade för mamma.

Ska ägna dagen åt att åka till lite kompisar som har caféer och lämna in några ex av boken:
"I HUVUDET PÅ EN BARISTA"
Kanske kommer någon att maila mig på baristasnack@hotmail.com och vill ha ett ex


Ta mig fan, nu kom jag på vad jag skulle skriva.
IP NUMMER LJUGER INTE.





baristasnack@hotmail.com

BARISTA goes DEATH

De svepte över världen som en epedemi.
De kom till mig som en ny bästa kompis. Jag ville ta hand om dem som om jag vore deras förälder.
Jag sprang så fort jag orkade, svettig och andfådd kom jag fram.
Det var till Ringens Galleria jag tagit mig.

Jag hade hört historier om att det fanns typer i Asien som lekt, skolat och matat dem i månader. Fanns de som utropade sig till världsmästare.
Jag ville bli en av dem, en av de bästa.
Jag stog och valde bland tre färger, gul, grön och blå. Den blå fick följa med mig hem. 169kr kostade den.
Dessa små varelser tog mig med storm.
TAMAGOTCHIN hade kommit till Sverige och jag hade nu en EGEN.

Den var med mig på jobbet, den var med mig hemma.
CAPO reagerade starkt.
- Om du visar den där för mina barn så smäller det, den är både dum och ful.

Jag lärde mig att med flinka fingrar manövrera knapparna som närde min lille krabat.
Jag var uppe i 36 dagar, då var det ett heltidsjobb, med att hålla den vid liv.
Den höll mig vaken på nätterna för att den ville leka och äta. jag gjorde ALLT för min TAMAGOTCHI.
Jag skulle dag 40 åka hem till CAPO för att äta middag. återigen påminde han mig om REGELN att INTE visa hans döttrar att jag ägde en elektronisk bebis.

Det var med stor sorg jag INTE kunde hålla konstant koll på min älskling under middagen.
Min TAMAGOTCHI slocknade 23 minuter in på en fantastisk middag.
BRA tyckte CAPO.
IDIOT tyckte JAG

Nån dag ska jag uppfinna BARISTAgotchi. SÅ DET JÄVLA SÅ






baristasnack@hotmail.com

BARISTA goes 42"

Ibland handlar väldigt mycket om mat på vår plats.
Ibland bråkar vi väldigt mycket om mat på vår plats.
En del äter mycket, andra ska visst äta mindre.

Vi har ju som sagt två ITALIANOS hos oss.
Fatta att när dom äter så ser det ut som om de ska utfodra ett helt jävla dagis.
Värsta pastan, sjuka mängder bröd, lite mera bröd och 2-3 glas vatten.
När sedan er BARISTA ber om att få pasta så blir det INGET, hur då tänker ni nu!
PRECIS det blir I.N.G.E.T, det som ligger på tallriken skulle fan inte räcka till ETT dagisbarn.

Varje gång påpekar jag samma sak.
- varför får jag så lite mat?
Varje gång svarar valen med ett det inte ALLS är så jävla lite!

- Varför får jag så lite mat?
Varje gång svarar Capo med att en sån lite jävel som du KAN inte äta mer!

Varför får jag så lite mat?
Varje gång svarar HIHOP att det var allt som fanns kvar!

Efter år av argumentation har vinden vänt, jag får numer allt för mycket pasta, det är det inget att hymla om. Om inte annat så syntes det på TV härom dan.
Fan, för er med 37"-42" var min rundör i NATURLIG STORLEK.
Det är ingen liten övervikt min lilla kropp ska släpa runt på.

Så fort jag slickat av resterna av kvällens pizza ska jag fundera ut en plan för att kanske så sakterliga börja fundera på att gå ner lite i vikt.

Nu finns min bok även i Helsingborg, för er som läser den boken och vill ha en egen så kan ni maila mig för info på:
baristasnack@hotmail.com



baristasnack@hotmail.com

BARISTA goes STOLT

Som att dra av ett plåster.
Som att ramla på grov asfalt.

Fast tvärt om.

Nu vet ju inte jag vad ni jobbar med eller hur ofta andra är på TV.
För er som aldrig, precis som jag fram till 22.30 igår kväll, ALDRIG varit med på tv och sett sig själv så kan jag berätta att det är sån jävla twilight zone.

Man ser att man är där, men sitter här.

Rösten låter skit. Man har inte en jävla aning om vart man ska göra av händerna, vart man ska titta. Sminket ser ännu värre ut, givet att just SMINKET skulle genomsyra kommentarerna igår.

En av kommentarerna (MARIA) igår gjorde gällande att jag har en rolig näsa.
Låt mig få förklara dess snea karaktär.
Första gången jag åkte på ordentligt med däng var jag 12-13 år (tror jag),
det var så det började. Och inte blev det bättre, snarare blockerade jag ett par jabbar till med näsan vid ytterligare 2 tillfällen under mina ungdomsår.
Jag gillar den, den ger mig en stadig image. Man misstar sig inte på mig, även om så just var fallet då det small första gången på en pendeltågsstation norr om stan.

Tack för alla trevliga mobilsamtal, SMS och mail (givetvis skickade till baristasnack@hotmail.com)

När TV4 ringer så lovar jag att jag då också ska svara:
- JA, DET ÄR KUNGEN.





baristasnack@hotmail.com